Förlåt för utebliven bloggning. Jag har inte riktigt haft tid och ork. Om några timmar åker jag bort och är borta i 3 veckor. Vi får se vad som händer med viktminskningen medan jag är borta.

Lycka till alla andra så återkommer jag om tre veckor!

Jag inser att träning är viktigt för att få en hälsosam livsstil. Men därmed kommer ett flertal frågor. Råden är tusentals och jag vet inte var jag ska lägga ribban. Ska jag lyssna på allt blir träningen så komplicerad och tillkrånglad att jag inte orkar med att ens tänka på den. Inte träna så, träna si, träna det men inte det.

En sak med muskler som jag undrar över:

Stämmer det att kaloriförbränningen ökar ju mer muskler man har? Rent logiskt borde det vara så.

Sedan undrar jag över hur ni tränar musklerna? Räcker det med att använda pilatesboll hemma eller borde man kosta på sig ett gymkort?

Det känns som en svacka eller snarare ytterligare en gång då det hela går tillbaka till normala, ett misslyckande helt enkelt. Önskar att jag kunde hålla ut till på söndag, då åker jag bort i tre veckor.

Jag känner att jag måste hålla mig borta från mat. Vid flera tillfällen den senaste tiden så har jag svullat i mat, konstig mat. Det är inte så att jag beställer hem en pizza istället ställer jag mig och gör två knäckebrödsmackor och sedan två till och ytterligare två och så vidare.

Jag behöver inte något sådant den här veckan. Känner mig alltid trött  efter sådana fall. Tung i magen och bara opepp på allting. Då kan jag bli liggande på soffan nerborrad under en filt och bara låta dagen gå.

Jag lever med en så kallad naturligt smal människa, jag har vänner som är naturligt smala, och jag vet att nästan alla där ute är i samma situation. Och jag kan erkänna att jag stör mig på dessa personer. Inte deras personlighet utan jag avundas deras förmån att kunna äta allt utan att gå upp i vikt. Om så är fallet?

Jag tror till viss del på principen kalorier in - kalorier ut. Att det som konsumeras måste göras av med för att behålla/gå ner i vikt. Självklart finns det undantag som sjukdomar, att det inte är på decimalen exakt.

Det finns en dokumentär i ämnet som heter Varför är de smala inte feta?. Där gör de en studie där naturligt smala människor måste äta en viss mängd kalorier per dag i en viss tid för att sedan se om det har påverkat deras vikt (Den är värd att se). Många av personerna som är med i dokumentären säger att de kan äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt. Detta liknar vad de naturligt smala i min omgivning säger. Men det visar sig i dokumentären att många av dem har svårt att få i sig alla kalorier, de mår illa, de spyr och så vidare.

Kanske är de så att de naturligt smala inte äter lika mycket, bara de att de tror sig göra det? Precis som många överviktiga inte tycker att de äter övernaturligt mycket fast det i många fall är så.

Jag har en vän som är smal men äter "mycket". Hon tar precis lika mycket vid de tillfällena som vi äter tillsammans, men på sistone har jag studerat hur hon äter. Det går långsamt och till sist lämnar hon mycket utspritt över tallriken.

Ett annat exempel är min sambo. Han har vägt lika mycket sedan han gick i sjuan. Han tränar inte men har ett fysiskt krävande arbete. Han äter, när vi äter tillsammans, mer än mig. Men han äter inte lika ofta som mig. Han äter ofta onyttigt, men äter sällan. Om vi säger att han bör äta 2500 kalorier per dag så får han i sig precis detta i kanske ett hamburgermål och min nyttiga middag eller kanske en pizza på en lördag.

Jag försöker frenetiskt finna en naturlig och logisk förklaring till fenomenet för jag vägrar att tro på att det fungerar så att man kan äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt. Jag har erkänt för mig själv att jag sitter i den här situationen för att jag har ätit för mycket. Att det är mitt fel och att jag kan gå ner i vikt om jag äter mindre och tränar mer. Om jorden då vimlar med folk som kan äta hur mycket som helst och inte gå upp i vikt, så betyder mitt erkännande ingenting och jag kanske är naturligt fet och det finns inget jag kan göra åt det.

Jag tror inte på att pulver och dieter är hållbara i längden, utan kan vara ett bra startskott som får en att fundera över matvanor och kanske ett minus på vågen.

För mig kändes det omöjligt att ha 83 kilo som startvikt. Det kändes jobbigt nog med 75 kilo. Därför fuskade jag mig ner till 76 kilo, en vikt som jag rimligtvis kan lyckas komma någonstans ifrån.

I dag ska jag ut och sola med några vänner. På med bikinin alltså. Ångest.

Regelbunden träning är inte min kopp av te. Eller egentligen så har jag inte något emot träning, men jag tar mig aldrig i kragen och tränar. Det är regelbundenheten som jag har svårt med. Jag vill gå ut och gå, jag vill springa, köra intervaller och svettas, men varför gör jag det inte?

Någonstans på vägen försvinner min motivation. Egentligen gäller det allt i mitt liv förutom plugget, där överpresterar jag. Men jag har inte motivation till att tvätta, städa, diska. Jag finner sällan motivation till att göra något roligt heller. Jag hamnar ofta på samma plats länge och pysslar med olika grejer.

Tidigare i år var jag utomlands. Då tog jag inte med mig de här shortsen eftersom de inte gick att knäppa. Nu kan jag knäppa dem. De sitter fortfarande lite tajtare än när jag köpte dem. Men det är kul när man ser faktiska resultat.

Till lunch gjorde jag i ordning en sallad med kidney-bönor, tonfisk, purjolök och tomat.

Till middag åt jag linssoppa.

Övrigt: En halv liten melon

1 gul lök

1 purjolök

2 potatisar

1 morot

2 dl röda linser

2 grönsaksbuljongtärningar

1 liter vatten

Strimla lök, purjolök, potatis och morot. Stek löken så den blir mjuk, ej så den får färg. Lägg potatis, morot och linser. Krydda med svartpeppar, oregano, osv efter smak. Häll på vatten. Lägg i buljonger. Koka upp och låt koka i 10 minuter. Färdigt!!