Anonymitet - en viktig berättelse
Ibland önskar jag att jag hade självförtroendet att slänga ut hela mina resa utan att skydda mig själv med anonymitet. Att jag kunde sätta ner foten och säga högt att jag vill gå ner i vikt, säga hur jag faktiskt tänker och tycker om mig själv och andra. Det stör mig något fruktansvärt att jag inte har det självförtroendet i just det här avseendet, då jag har det i många andra plan i mitt liv. Jag diskuterar mycket, har starka åsikter, kan formulera mig i text och har en icke-anonym blogg om min utbildning och mina åsikter. Men just det här ämnet är känsligt för mig.
Anonymiteten ger mig möjligheten att skriva denna blogg som en dagbok. Där jag kan dela med mig av mina innersta tankar utan att försköna och ljuga. Där jag inte behöver ta hänsyn till om någon i min närhet läser. För konstigt nog känns det bättre att främlingar kan läsa sanningen och inte de som står mig nära.
Kommentarer
Postat av: Tess
Jag förstår precis hur du menar, jag känner exakt likadant. Men därför är det faktiskt väldigt bra att man faktiskt kan vara anonym i en blogg. Man kan verkligen avslöja alla sina hemligheter och de sakerna man drar sig för att erkänna i verkligheten :)
Postat av: Sandra
Förstår vad du menar! Jag är lite likadan, dock har jag nu börjat slänga ur mej till människor runt om at jag faktiskt vill gå ner i vikt och det känns helt okej...men det krävdes att jag gått ner 7 kg innan jag började berätta för ngn!
Jag länkar till din blogg om det är okej med dej...följer den dagligen;)
Ha det fint!
Trackback
